Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Så jag gick återigen längs min barndoms stigar. Två år sedan sist. För tre år sedan med stenen i handen. Bönen i hjärtat. Då. Då jag stannade upp. Grät och vilade i famnen hos den jag kallar Gud. Där uppe. I den lilla hålan. Där bor min Gud. Där fjällen är närmare. Där hjärtat får sväva fritt. Där myggorna envist surrar och marken täcks av barr. Där benen, kroppen och hjärtat får mer spänst. Mer ork. Där. Där uppe längs min barndoms stigar bad jag med stenen i handen. Hjärtat sönder. Jag bad om ett barn. Och jag minns att jag skrev en text om hur jag vill visa mitt barn min barndoms stigar.

I år slöt jag cirkeln. Marken lika mjuk och sviktande. Utsikten lika hänförande. Skillnaden. Ingen av mina äldre kvar i livet. Men där. Där gick jag upp. Tackade det jag kallar för Gud. Tackade för mitt barn som jag har haft lyckan av att ha i famnen i över ett och ett halvt år. Tog med mig mitt barn till graven där nu två av de käraste vilar. Pekade ut och berättade. Vill göra det förflutna verkligt. Jag tackar dig Gud för det barn som äntligen kom.

Det är lite grand som att göra slut. Från början. Det var så mycket överlevnad. Att få ur sig. Få bekräftelse. Jag är inte ensam. Jag är flera. Vi är många. Delar. Delar smärtan, längtan och ångesten. Hoppet.

Nu.  Inläggen har mest kommit av slentrian. Inte så mycket hjärta som jag kanske önskat. Det var då. Då när jag gick längs min barndoms stigar och bad som bloggen var viktig för min överlevnad. För mitt förstånd. Att behålla det. Nu. Nu vet jag inte riktigt. Jag är restriktiv och försiktig. Vill inte lämna ut mitt barn, berätta för mycket. För han. Han kan ännu inte välja. Jag lägger inte ut några bilder på honom. Varken här eller på Facebook. Inte där han kan kännas igen. För jag kan inte rättfärdiga det för mig själv. Eller för honom. Därför. Därför känner jag mig tvungen att sluta här.

Så det känns lite som att göra slut. Bitterljuvt. För ni är många som jag har lärt känna. Som har blivit viktiga för mig. En del av er har följt med från början. Från de första stapplande stegen mot ett främmande Danmark. Jag vill tacka. För alla uppmuntrande ord. Tips. För allt hopp. Och all kärlek.

Jag finns ute i verkligheten nu. Kanske kommer jag tillbaka och skriver någon gång. Men aldrig mer som Stjärnas mamma. Ses vi i verkligheten? Jag finns även på mejl. stannatiden@hotmail.com och på Facebook. Det är jobbigt att sluta. Men jag gör det nu.

Tack.